den första januari 2012

2 Jan

Precis som jag skrev i mitt korta och sammanfattande inlägg om träningsåret 2012 så genomförde jag den första januari 2012 mitt förstaceed09a1d6254362b3b1e6f6c8b5e243.jpg löppass på väldigt länge. Nu är det ett år sedan dess, men jag minns känslan som om det var igår. Jag och Emma fick en knäpp. Vi tog på oss underställsbyxor, träningsbyxor, varma överdelar och gav oss ut i minusgraderna för att ta oss an slingan i skogen, som är 3,2 kilometer lång. Det var svinkallt ute. Riktigt, riktigt snorkallt. Men vi hade bestämt oss. Emma är en sån som sprungit halvmara och några millopp, jag är en sån som tog en genväg över Exan när vi hade löpning på idrotten i grundskolan. Och en sån som sedan tolv års ålder haft stora problem med smärtor i knän. Jag var inte en sån som kallar sig själv löpare. Tji fick jag.

Vi började jogga lätt. Jag kunde knappt andas. Emma peppade mig. Vi drog ner på tempot och Emma införde intervaller. ”Vi joggar lätt i en halv minut, sen går vi en halv minut”. När vi väl hade tagit oss runt så kände jag mig helt euforisk! Jag var helt och hållet överlycklig! Jag klarade det, jag tog mig runt. Jag. Mina ben. Mina knän. Mikaela. Made it! Nailed it! Där och då bestämde jag mig för att det där med löpning var kul och att jag skulle göra det till min grej. Jag är ingen Sanna Kallur eller Izabellah Andersson. Men jag är Mikaela och jag springer för att jag vill, kan och tycker det är roligt! Bilden är från den dagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: