Att sitta i förbundsstyrelsen för Grön Ungdom är både bland det roligaste, men också ett av de mer utmanande och tidskrävande uppdrag jag tagit på mig. Femton personer har jag haft som stöttepelare, bollplank, idésprutare, framåtsträvare i vårt gemensamma mål att driva organisationen framåt. Femton personer som under dessa år betytt otroligt mycket för mig, det är tack vare alla dem som jag längtat till FS-mötena, som jag lagt ner bra mycket mer energi och tid än jag egentligen haft och som jag utvecklats till den organisationsmänniska jag är idag. Ni har hjälp mig att stärkas på de ställen jag varit svag och förbättrat mig ytterligare där jag redan haft stor kunskap. Men jag har också utvecklats som person, i de jobbiga stunderna har ni varit en glädjekälla i livet och i de bra stunderna har ni funnits där och delat glädjen med mig. Maria, Tove, Viktoria, Fredrik, Linn, Christian, Andreas, Malin, Anders L, Rebecka, Anders S, Jakop, Thony, Joachim och så klart förbundssekreterare Linnéa Haglund.

Jag älskar er från djupet av mitt hjärta. Och jag är så otroligt stolt och tacksam över att vara en del av Grön Ungdom och den gröna rörelsen i Sverige och i världen. TACK!

Men det vore orättvist att ge Gustav cred för mitt engagemang i De gröna. Engagemanget börjat långt innan dess. Hade det inte varit för eldsjälen Bibbi på scouterna så hade jag antagligen aldrig tänkt tanken att ett tuggummipapper ska ligga i papperskorgen och inte på marken, jag hade inte brytt mig om den biologiska mångfalden och antagligen ryckt på axlarna om det gått dåligt för någon annan. Genom scouterna, med Bibbi som förebild, så lärde jag mig att ta hänsyn till djur och natur, jag lärde mig att bli en schyst kamrat och jag blev troende.

På slutdebatten 2002 så var jag totalt ointresserad av politik. Trots att nästan allt jag gjorde redan då handlade om just politik. Jag ville förändra, förbättra, få min röst hörd. Men jag förstod inte att de där politikerna var en viktig kugge i samhällshjulet. Tills Maria Wetterstrand höll sitt första inlägg. En ung, helt fenomenal, kvinna pratade på på ett sätt som jag attraherades av. Det hon sa stämde överens med mina egna värderingar, och hon sa det med sådan kraft att det gick rakt in i mitt hjärta. Det var där och då jag bestämde mig för att rösta på De gröna, det var där och då jag tänkte bli medlem. Men det krävdes några år och lite mognad innan jag skrev på den där servetten.

Så, varför skriver jag allt det här? Svaret är enkelt: det betyder något för mig. Kampen om en bättre värld är för mig ständigt närvarande, mitt engagemang i den gröna rörelsen är det som får mig att känna mig levande. Politik och påverkan är bland det bästa jag vet och för att få det att fungera så behövs det strukturer, formalia och kontraproposititionsordningar.

För att den gröna rörelsen ska växa i Sverige så är jag övertygad om att vi behöver starka regioner som ger kommunavdelningarna stöd. För mig är det självklart att en regionavdelning ska jobba med kommunavdelningarna, ta till sig avdelningarnas problem, utmaning och erfarenheten och ge lösningar, forum för diskussion och en uppmuntrande kraft att orka kämpa vidare. Jag vill se en regionstyrelse som jobbar med sina interna strukturer, jag vill se en regionstyrelse som vågar blicka framåt och utvecklas. Framförallt så vill jag se en regionstyrelse som jobbar med kommunavdelningarna, inte emot. Därför är det för mig självklart att kandidera till styrelsen för Miljöpartiet de gröna i Stockholmsregionen.

Så, vem är jag? Är lilla jag verkligen kompetent att sitta i regionstyrelsen? Givetvis. Annars hade jag inte kandiderat. Vid tio års ålder så blev jag invald i min scoutkår motsvarighet till styrelse, UngdomsRådet. I en förening med ca 20 medlemmar så var det ett väldigt bra första steg att lära sig föreningars roll i samhället, förstå sig på budget och verksamhetsår och tänka långsiktigt. Sedan dess har jag hunnit med ytterligare tio år i samma styrelse, jag har suttit ett år i Miljöpartiet de gröna i Skånes styrelse, ett år som språkrör och ledamot av styrelsen i Grön Ungdom Skåne, startat en Grön Ungdom lokalavdelning i Landskrona och suttit i dess styrelse i ca tre år. Inte att förglömma så har jag suttit som adjungerad ledamot i Bordtennisklubben Scanias styrelse, men lämnade uppdraget då jag ansåg det vara jäv att som tränare fatta beslut över min egna verksamhet. Jag blev några år sedan vald till ordförande för klubben, men fullföljde aldrig uppdraget då en flytt till Stockholm blev verklighet. Innan dess satt jag som ungdomsrepresentant i Skånska bordtennisförbundets styrelse. Men dessa föreningar och paraplyorganisationer är relativt små i relation till MP i Stockholmsregionen. Vilken tur då att jag suttit två år i Grön Ungdoms förbundsstyrelse. Två år med allmänna val (2010) och val till Europaparlamentet (2009). En fördubblad medlemskår, gröna skolframgångar och ett utökat kansli.

Jag fyller 23 år den åttonde mars. Uppvuxen i Landskrona, staden jag älskar och fruktar. Inbiten BoISare, en god samarbetspartner och fältkonsulent för Ungdomens Nykterhetsförbund. Min förhoppning är att kunna göra skillnad. Att få sitta i styrelsen för Miljöpartiet de gröna i Stockholmsregionen är en viktig del i det.

Motion till Miljöpartiet de grönas kongress
Mikaela Persson

Miljöpartiet de gröna är en viktig del i den gröna rörelsen. Vi har ett starkt fäste i det svenska parlamentet och är ett parti på frammarsch. Likaså har vi våra syskonpartier ute i Europa och världen som, likt oss i Sverige, går framåt och kniper mandat i sina nationella parlament. Den gröna rörelsen växer men Miljöpartiet de gröna står ensamma fast vid våra rötter, ett partinamn som knyter oss fast vid en enda fråga. I Sverige, till skillnad från övriga länder, så är vi i första hand ett miljöparti och inte ett grönt parti. Det är dags för oss att blicka framåt, det är dags att byta namn till De gröna.

Det finns flera anledningar till att göra ett namnbyte. En av dem är att vi genom att skrota ”Miljöpartiet” därmed skrotar enfrågepartistämpeln och kan på allvar etablera oss och vinna mark i andra frågor än de som rör miljö och klimat. För grön politik är så mycket mer: Vi är ett feministiskt parti, vi är ett parti som tar hänsyn till den enskilda individen, vi är ett parti som ser möjligheterna i skolans värld. Vi är ett grönt parti som ser helheten, därför är det dags att byta namn till De gröna.

Förslag till beslut:

1. Att Miljöpartiet de gröna håller en medlemsomröstning för sina medlemmar rörande ett namnbyte där Miljöpartiet de gröna ställs mot De gröna.

2. Att medlemsomröstningen äger rum under 2011.

3. Att medlemsomröstningen är beslutande.

4. Att Miljöpartiet de grönas stadgar konsekvensändras i enlighet med medlemsomröstningens beslut.

Det som stör mig är att se andra människor bli förvånade, upprörda, nyfikna. Som om vi vore UFOn. Som om vår kärlek inte är korrekt. Som om jag är fel, vi är fel. Det vägrar jag acceptera. I ett jämlikt samhälle värderas inget högre än det andra: relationer får se ut hur som helst, personer får definiera sig själva och diskriminering tillhör det förgångna.

Denna blogg kan väl anses ha varit död, men jag återupplivar den. Inte för att bara skriva om sakpolitik och grön propaganda, utan för att lyfta iakttagelser från livets vardag. Min vardag, sett ur mina ögon med mina perspektiv.

Jag kommer att rösta grönt för jag tror på en värld utan murar, där människor får vara sig själva och där vi på allvar tar tag i klimatkrisen.

I september 2006 så valde majoriteten av svenska folket att rösta för en alliansregering och fyra förlorade år för miljön var ett faktum. Jag kan inte stå ut med tanken på ytterligare fyra år som går till spillo. Därför är det viktigt för mig att uppmana andra att rösta grönt, att rösta för en rödgrön regering. Så vi får stopp på tokigheterna och bygger ett modernt Sverige.

Med Maud Olofssons ”gröna” politik så kommer det ta 195 år innan vi har nått EU:s klimatmål, istället för att hinna klart till 2050 som är målet. Vi har inte råd att vänta så länge. Vi behöver en grönare regering, med ett parti som tar ansvar för klimatet, på riktigt.

Det glädjer mig att vara på plats i Uppsala och möta alla er gröna som är här för att modernisera Sverige. Vi har rivstartat. Kongressen inleddes med ett påverkanstorg för att bland annat diskutera partistyrelsens proposition om jämställdhet. En proposition som är otroligt viktig och sänder ut signaler om att vi tar strukturella problem på allvar och är redo att lösa dem.

Vi lever idag i ett samhälle med en rådande könsmaktordning där män tjänar på att vara just män. Men varför detta fokus på två kön, män och kvinnor? Jag skulle vilja se ett grönt parti som på allvar tar fasta på sin queerfeministiska touch. Det finns människr som väljer att definiera sig som något bortom mans- och kvinnroller. Dessa ska vi också ha i åtanke när vi jobbar med politik.

Vi har lokaliserat problemet. En könsmaktordning där män premieras. Nu behöver vi en politik där alla, oavsett kön, tjänar på att vara en del av samhället. Tack!

De rödgröna har idag presenterat sin första gemensamma skuggbudget. Budgetmotionen är ett resultat av månader av förhandlingar, diskussioner och kompromisser. Nu satsar vi på möjligheternas land, för en modernare framtid!

De rödgröna visar att de tar jämställdhet på allvar, kvinnor prioriteras i den gemensamma budgeten.

Resten av inlägget finns nu publicerad på Newsmill.

Får vi inget stopp på de alltmer eskalerande klimatförändringarna så kommer det faktiskt inte spela någon roll om nivån på skatten, RUT eller hur skolan ska se ut passar samtliga politiker i ett regeringssamarbete. Vi behöver givetvis komma överens om detaljerna i vår politik, om var vi ska plocka pengar ifrån och hur vi ska handhålla med vår budget. De små frågorna är ofta de, för mig, viktiga frågorna. Det beror på att de små frågorna ofta glöms bort och anses inte lika viktiga. Men tillbaka till klimatet. Vi måste hitta en lösning för att kunna ha ett samhälle även i framtiden att fatta beslut om.

På lokalt plan, och då framförallt i storstäderna, behövs det engagerade och handkraftiga politiker som vågar säga stopp och tänka nytt. Det behövs politiker som tar ansvar för närmiljön, för människors ohälsa och för en modern infrastruktur. Därför är det glädjande att läsa denna debattartikel, skriven av en drös gröna riksdagskandidater. Det ger mig hopp och tilltro på en bättre värld.

Städerna kan inte längre byggas för bilar.