En blick säger mer än tusen ord, sägs det. Jag kan inte annat än hålla med. Den senaste tiden har jag blivit, nästan tvingad, alltmer uppmärksam på hur andra människor tittar på mig. Oftast i samband med att jag hålla min partners hand, pussar på min partners kind eller spontanhånglar i väntan på tuben. Ett ganska vanligt beteende av två personer som förklarat sin kärlek till varann. Tanken om att jag är naiv har så klart slagit mig, jag kanske letar efter människors blickar? För mitt fördomsfulla jag förutsätter att andra ska titta? Min relation anses, trots att vi är ett tiotal år in på 2000-talet, vara normbrytande. Min partner råkar vara av samma kön som jag. Ett faktum som jag bryr mig ytterst lite om, för vi funkar grymt bra ihop.
Det som stör mig är att se andra människor bli förvånade, upprörda, nyfikna. Som om vi vore UFOn. Som om vår kärlek inte är korrekt. Som om jag är fel, vi är fel. Det vägrar jag acceptera. I ett jämlikt samhälle värderas inget högre än det andra: relationer får se ut hur som helst, personer får definiera sig själva och diskriminering tillhör det förgångna.
Denna blogg kan väl anses ha varit död, men jag återupplivar den. Inte för att bara skriva om sakpolitik och grön propaganda, utan för att lyfta iakttagelser från livets vardag. Min vardag, sett ur mina ögon med mina perspektiv.
